Fakta
Eritrea skapades som en italiensk koloni den 1 januari 1890. Området som Eritrea ligger i hade dessförinnan en rik och lång historia. De äldsta fynden är daterade till över 27 miljoner år gamla och består av fossiler på djur som tros vara elefanternas tidigaste förfäder. De upptäcktes av paleontologen William Sanders från University of Michigan. De äldsta människofynden är över 1 miljon år gamla. 1998 hittades ett kranium i Eritrea, som utgör en länk mellan den äldre människoapan Homo erectus och en av de äldre varianterna på den moderna människan, Homo sapiens.[1]
Vid Röda havets kust runt Zulabukten har det hittats redskap tillverkade av den vulkaniska stenen obsidian som legat begravda i torrlagda koraller på fastlandet i cirka 125 000 år. I Rora Habab i nordvästra Eritrea samt i Himbirti i centrala Eritrea, har det även hittats grottmålningar av jägar- och samlarfolk som avbildat den jakt och boskapsskötsel de bedrev under mesolitikum.[2]
Arkeologiska fynd i västra Eritrea vid floden Gash visar på ett av de tidigaste jordbrukarsamhällena i Afrika och världen, vilket hade nära förbindelser med civilisationerna i Nildalen, alltså Egypten och Nubien.[3] Områdets invånare består av de två nilotiska folken kunama och nara.
En av de tidigaste skriftliga källorna rörande det geografiska område som utgörs av Eritrea idag, kommer från faraonen Sahure vilken beordrade expeditioner till det legendariska landet Punt runt 2500-talet f.Kr. för att inhämta den rökelse och myrra som landet var känt för. En ytterligare expeditionen till landet Punt beskrevs i detalj i egyptiska reliefer under den kvinnliga faraonen Hatshepsuts styre under 1500 talet f.Kr., där det bland annat nämndes att landet skulle ha legat längs Röda havets södra kust vid vad som nu är Eritrea. Tidigare egyptiska källor indikerar även att samma land med samma resurser kunde nås från Egypten via land öster om Nubiens besättningar längs Nilen, även detta i överensstämmelse med Eritreas läge.
Ruiner utanför Asmara och på andra delar av höglandsplatån, visar på stenbyggnader och städer i Eritrea som tros ha tillhört ett kungadöme vid namn D'mt, med sin huvudstad i vad som nu är norra Etiopien.[4] Man vet väldigt lite om detta rike annat än att det hade omfattande relationer med diverse semitiska folk från Sydarabien enligt de mycket begränsade fynden. D'mot blev så småningom överskuggat av ett annat rike vid namn Axum som uppstod under de sista tre seklen f.Kr.
Under medeltiden blev merparten av Eritreas låglandsbefolkning muslimer. Större delen av kusten och lågländerna i väst föll under de invaderande muslimska Beja folkens besittning.
Det kristna Axum-riket isolerades från havet och tvingades flytta sin huvudstad och expandera sina områden längre in mot land i nuvarande Etiopien. Till följd av Axumrikets svaghet under det ökande islamiska trycket och dess isolering från de andra kristna världsmakterna, föll det ihop och splittrades till flera olika små kristna kungadömen och dynastier baserade i de Etiopiska och Eritreanska högländerna. Dessa låg ofta i fejd med varandra över makt och inflytande där olika riken eller dynastier sökte ena hela regionen under sin dominans. Trots detta uppfattades de som mer eller mindre ett enda land av omvärlden pga deras kulturella likheter.
Araberna kallade området och folket i detta område Habesh och från detta namn kom den europeiska benämningen Abessinien. Än idag betecknar många eritreaner sig som Habesha liksom många etiopier. Ett av de medeltida abessinska rikena var Midre Bahri (havets land) som bestod av eritreanska höglandet och närliggande kustområden. Riket styrdes av en Bahr Negus eller Bahr Negash (havets kung) som ofta växlade sina allianser mellan de andra kristna abessinska rikena och deras kringliggande muslimska rivaler för att bibehålla ett visst mått av självbestämmande och handelsfördelar i kommersen mellan Röda havet och inlandet.
Det muslimska inflytandet i Eritrea nådde sin kulmen i 1577 då det osmanska riket grundade hamnstaden Massawa. De erövrade hela norra Eritrea och nådde även höglandet där de övertog Midre Bahris dåvarande huvudstad Debarwa. Trots att de osmanska ockupanterna mycket snabbt blev utdrivna ur det kristna Midre Bahri förblev de i besittning av hela norra Eritrea och staden Massawa fram till 1800-talet.
Under senmedeltiden och fram till 1800-talet försvagades feodalherrarnas makt i det kristna höglandet pga sin isolering från den fientliga, muslimskt styrda kusten och den förlust i handelsintäkter som det innebar. Höglandet i Eritrea kom således att bli en slags republik nästan helt utan livegenskap, som styrdes av landägande bönder med demokratiskt valda äldsteråd (shimagile) som i sin tur stiftade muntliga byalagar och dekret. Republiken kallades Hamassien och dess förenade försvars- och polismakt utgjordes av hela generationen av unga friska ogifta män inom landet. Hamassien blev också namnet på en provins runt huvudstaden Asmara under kolonialtiden och fram till 1994, men detta område var mycket mindre än republiken som omfattade hela höglandet. De andra Abessinierna kallade även landet för det oregerliga Mareb Mellash (bortom floden Mareb) då denna flod utgjorde en naturlig gräns mellan Eritrea och Etiopien redan under denna tid.
Eritreas södra kust och dess afar- och sahobefolkning tillhörde det muslimska Adalsultanatet mellan 1500- och 1700 talet fram till det att även detta rike föll sönder och splittrades till flera självständiga små sultanat, en situation som bestod ända fram till slutet på 1800-talet och de italienska kolonialisternas ankomst.
Under slutet på 1800-talet började de europeiska makterna dela upp Afrika mellan sig. Efter Suezkanalens öppnande kom det italienska rederibolaget Rubattino till södra Eritrea och köpte en bit land runt byn Assab från den lokala afarsultanen. De ville bygga en hamn längs vad som skulle bli en av världens viktigaste sjöfartsleder till gagn for hela världens (men främst Italiens) handelsflottor. Det italienska kungahuset och regeringen stödde företaget och efter att ha köpt upp bolaget Rubattinos besittningar i området satte Italiens regering igång att expandera sina besittningar längs hela Eritreas kust och jagade iväg de tidigare osmansk-egyptiska makthavarna. Med Storbritanniens godkännande men mot abessinska protester och motstånd tog man även inlandet i besittning och grundade på nyårsdagen 1890 den italienska kolonin Eritrea med dess nuvarande gränser. Eritrea var därefter en italiensk koloni i ungefär 50 år.
Källa ; Wikpedia
